Jag började läsa Klas Östergren efter att ha läst boken som gavs ut med texter om bandet Kent, där Joakim Berg nämner boken Ismael som viktig för bandets texter. Jag minns hur tagen jag var av Gentlemen, starten på trilogin om bröderna Morgan.
Renegater är avslutningen på trilogin om Henry Morgan, som började i Gentlemen och fantomerna, som nu avslutas i Renegater. Den börjar på Österlen och slutar någonstans i Norrbotten. Samtidigt kommenteras även Sydafrikafiaskot och bråket kring Kulturprofilen och Svenska Akademin där författaren varit ledamot.
Jag vet inte riktigt var jag ska placera denna bok. Det tog mig över ett halvår att läsa den på grund av dess tjocklek, 746 tätskrivna sidor. Östergren som annars har ett ganska rappt sätt att berätta på är i den här boken i ett helt annat tempo med tre skilda berättelser som jag inte riktigt klurar ut hur det hänger i hop alltid. Jag känner mig lite tudelad. Samtidigt kan det vara så att den åldrande Henry är närvarande i dessa affärer? Jag är inte helt säker på det. Men det är bara en tolkning som så mycket annat när man skriver om litteratur.
Men helheten då?
Jag skulle uppskatta att Herr Morgan är cirka tio till femton år äldre än Östergren. Detta kan uppfattas, framförallt då han turnerat som jazzpianist i Europa runt 1960-talets mitt. Från en luguber lägenhet på Hornsgatan 29C till en större gård på Österlen. Det är en värdig avslutning på hela trilogin. En mycket läsvärd men tjock bok. Jag fascineras av att så tydligt se kopplingen till hur Sverige blivit som det blitt från Gentlemen till Renegater.